Joan Clutchs djärva Äventyr

Hej!

Då var det dags för veckans stora äventyr som utspelar sig för cirka 24 timmar sedan! Idag ska jag berätta om när jag i ett tappert försök till att tämja de mörkaste delarna av det medvetna perspektivet. I en kamp för överlevnad i mörkret av skogarnas ogästvänliga skuggor. Detta är en historia om rädsla och kval i en svartnande blandning.

Dödens skog!!

Efter att ha gjort ett försök på att se värdig ut när jag tittar mig i backspegeln så sväljer jag hårt för att pressa ner den allt växande klumpen i halsen med de sista munnarna av det sen länge kallnade dubbel-cappucinon som till dagen i ära som vanligt nyttjade en papp-mugg som kärl.

Allt för att samla mog till dagen heroiska äventyr in i de gudsförgätna svenska skogarnas mörker.

Jag lyfter långsamt på plast locket till muggen och blickar ner på det blaskiga skummet lite lätt bara för att förvissa mig om att kaffet verkligen var slut så jag kunde dra ut på det oundvikliga lite längre.

Jag förbannar hög och tydligt den så mycket snabbare fallande solen som börjat dyka upp om dagarna medan jag ser mig omkring i beckmörkret trotts att klocka knappt har hunnit slå tjugo över åtta på kvällen. Då jag huttrande av den brådmogna nattkylan när jag stiger ur bilen med den tomma kaffemuggen i ena handen och väskan i den andra och långt ifrån hjältemod krampande i magen.

Skogen ser så mycket mörkare ut en dennes omgivningar! Som ett ända stort svart gap av ondska utan slut.

Så jag börjar snabbt gå mot skogsbrynet innan ångern skulle komma över mig vilken jag redan kände komma krypande längs nacken.

Ungefär fyra trevande kliv från skogsbrynet stannar jag svajande till av rörelseenergi från den snabba inbromsningen, för att en sista gång kontrollera packningen.

Jag räknar snabbt upp innehållet som, som alltid innehåller två anteckningsblock ett av större, mindre modellen och ett av den minsta sorten för att alltid kunna fånga ögonblicket med oförståeliga förkortningar och snabbmeddelande till mig själv. En lila kulspetspenna för ingen annan penna är varken tillräckligt snabb eller snygg!

Nöd proviant ifall en kris skulle inträffa, så som att jag skulle gå vilse eller bli strandad på annat sätt så är tre stycken Powerking energi drycker som proviant om det inte vore för den påtagliga risken för att bli nödställd skulle det räckt med två. Tre stycken tillhörande sugrör ett per burk av sanitets skäl.

Den obligatoriska kameran för eventuell dokumentation och ett par solglasögon för tillfällig maskering.

Trotts denna betryggande syn känner jag mig inte ett dugg tryggar i närheten av min naturliga fiende "NATUREN!"

För många människor är inte detta äventyrs material men till skillnad från dessa människorna så är jag inte vad man skulle kunna kalla "skogstokig" om inte uttrycket redan hade varit tagit. Men jag får trösta er med att det kommer flera! och dem kommer förmodligen vara mer i mina hemma miljöer som är något mer sterila.

För att inte stå mera och tveka på kanten till avgrunden så jag blundar och springer med huvudet före in i skogen. Vid detta laget behöver jag inte förklara min starka motvilja mot skogar. Men jag påminns snabbt om varför då jag snabbt uppmärksammas på mitt fatala misstag att blundande och springande äntra en stiglös skog. Då jag med full fart kraschar i marken med huvudet före och fötterna intrasslade i en risig barr beklädd gren.

Sur sätter jag mig upp och reder ut mina fötter ur vad som verkar vara ett halvt träd som antagligen fallit till marken precis som jag "men den slapp få kalsongerna fulla av barr i alla fall" tänker jag, medan jag öppnar den första tredjedelen av nöd provianten och sticker ner ett rött sugrör genom det onödigt lilla hållet för att suga i mig den livnärande vätskan.

När jag sitter där i mörkret och lyssnar till skogens motsvarighet till "uteliv" så tänker jag detta var trevligare än det såg ut eller kändes "Framför allt innan för kläderna".

Då mörkret skymde de mörka höga träden så blev lite mindre obehagligt som det annars skulle vara "jag kommer i alla fall slippa se det vildsinta djuret som attackerar mig" tänker jag stilla medan jag myser på bekostnad av de sista slurkarna i burken. när jag vänder mig om för att resa på mig sitter jag öga mot öga med den trevliga papp-muggen som till synes verkade ha klarat sig bättre i fallet än vad jag själv gjort.

Plötsligt hatade jag den fulla smileyn som jag skapat på undersidan av muggen med min lila penna men kunde inte låta bli att tänka "den liknar faktiskt Sven ganska så mycket". När jag väl kommit på fötter och skakat ut vart ända litet barr, som tog ansenlig tid då jag tycktes ha lyckats landa i skogens privata barr-samling. Så snappa jag snabbt åt mig muggen "vi behöver ju inte skräpa ner" muttrar jag myndigt till muggen som hämnd för dennes fåniga grin.

Nöjt vänder jag mig mot mit mål igen! Mer målmedveten än innan beger jag mig av med känslan av att var en härdad skogskarl, men det kan också var att jag inte lyckats få ut alla barr och kottar ur byxorna. Hur som helst så är modet på topp efter att ha kysst en stor hög med barr och fyllt på koffein-reserverna. Så jag klampar bestämt vidare mot mitt mål "de fördömdas sjö" eller det är i alla fall vad jag tycker om att kalla den då där vi ett fler tal tillfällen hittats kroppsdelar av olika människor, som ingen någonsin vill kännas vid!. Jag har mina teorier om varför men de hör inte till denna historien.

För just hör så var jag inte i närheten av dem teorierna då det jag trott var ett överblivit barr verkade sprida sig och stickas på fler och fler ställen i panik börjar jag skaka mina kläder ännu en gång och det slutar att stickas men knappt några barr trillar ut denna gången. Nästan direkt börjar det klia och stickas igen lika intensivt i panik börjar jag springa till det når det outhärdliga då jag plötsligt kommer till insikten vad det är och jag stannar i en glänta och börjar slita av mig kläderna. För att sedan plocka upp dem och svinga plagen som en besatt tills jag faller omkull av utmattning och nacken ända in till de randiga kalsongerna och svettig trotts kallluften runt omkring.

långsamt sträcker jag mig efter väskan och trevar i blindo med handen begravd innanför spännet. Efter en kort stunds rotande så finner jag det jag letar efter och drar ut den andra tredjedelen av nöd förrådet. Torrt konstaterar jag att jag inte har råd att vara fast så värst länge i denna dödens skog längre med endast en energidryck kvar. Snart skulle koffein-förrådet vara slut och då skulle jag få äta kottar!

Men nöden har ingen lag så jag öppnar den andra burken och tar det näst sista sugröret ur väskan men märker att det är fyllt med jord. Bestämd att åtminstone hålla hygienen blåser jag rent sugrörets insida och stoppar ner det i borken som jag nyss öppnat. Med ett nöjt "aaah" nickar jag mot muggen vars ena ansiktshalva nu mera var helt krossad "då var det lika" säger jag som svar på muggens nonchalanta tystnad. När jag avslutat min paus beger jag mig i bara kalsongerna vidare den sista biten till sjön för målet med dagens utflykt! att bada i denna lik-dumpar sjö utan att låta fantasin skena. Tar jag och öppnar även den tredje och sista burken och stoppar i sugröret genom kapsylen och ner i burken som alltid "de passar ju så perfekt". Efter att ha försökt bjuda den ytterst motvilliga muggen som såg ovanligt sur ut efter att ha blivit trampad på så dricker jag till burkens innehåll inte tillät mer och kastar den åt sidan, då den tjänat sitt syfte.

Efter en kort uppvärmning av axlarna som får mig att känna mig som en proffssimmare kastar jag mig så våldsamt jag bara kan i vattnet skrikande som en gast. Detta tanklösa beteendet resulterar dock att jag får munnen full med något av det vidrigaste vattnet jag smakat. Det smakade som vattnet från ett uråldrigt akvarie där pumpen slutat fungera och den som borde byta vattnet hade dött. Spottande fräsande och panikslagen springer jag mot stranden igen blöt och illamående tar jag mig tillbaka till kläderna och väskan. där jag snabbt bestämmer mig för att kassera kalsongerna omgående och kaster dem så långt jag bara kan. Nacken och blek som ett spöke står jag där pustande av ansträngningarna mitt i gläntan. Snabbt inser jag detta och drar på mig de överblivna kläderna som (inte) längre sticks "sablarns myror". Tanken slår mig att jag måste göra något forma av minnesmärke för detta äventyr in bland mina största rädslor. Så jag springer snabbt kors och tvärs i skogen i jakt på mina tre burkar och sugrör och hittar dem relativ snabbt med hjälp av den pålitliga fotolampan på mobilen. Dessa tre burkar och tre sugrör bygger jag ett med materialen som referens "storartat konstverk" som jag lämna mitt i gläntan för allmän åskådan.

Efter att ha beundrat det en stund så sätter jag den tilltygade retur-pappmuggen med sitt bistra hånflin som evig väktare bredvid det magnifika monumentet av aluminium och plast. Var på jag beger mig hemåt ett par favorit kalsonger fattigare, med insikten att jag nog tillslut övervunnit min rädsla för skogar efter att tagit tjuren vid hornen.

När jag väl kommer till bilen och sätter mig in så slänger jag en sista blick på skogen som jag nästan räknar som en fosterbror nu mera och ryser när jag ser hur ogästvänlig den än en gång ser ut och inser att den där avsaknaden av skräck för skogen nog hade varit ytterst tillfällig
 
Ses snart igen!!// Joan

Enter The Joan Clutch paradox!!

Då var jag till slut här! Efter 4 koppar kaffe och 24 timmar av vakenhet med en hel natt framför sig och det är redan fullt ös här i min geni verkstad. Jag hade inte tänkt berätta om mig själv, jag tänker istället berätta historien om den Lidelsefulla Romansen i total ensamhet där mörkret är lika nära som ljuset.

Bloggen!

Detta är historien om förvirring, förnedring, action, passion, konst, beroende, dramatik och journalistik när den är som bäst.
Historien som inte blivit historia.
I denna berättelse om en pojke kommer det outforskade utforskas och det utforskade rivas ner och omvärderas. Gränser skall testas och i bruklig ordning sedan tänjas på! Med livet som insatts skall allt gås till botten med oavsätt priset. Var William "Bill" Klinton verkligen otrogen? Är The Simpsons på riktigt eller spelar de bara? Hur vet vi att Fredrik Reinfeldt verkligen är en man?! Vad händer om Pinocchio säger "Nu kommer mina näsa att växa"?. Alla fråger skall ställas och alla ska få svar.

Här kommer en gång i veckan ges ut en artikel i ett specefikt ämne där en sak undersöks grundligen för att gå till botten med ett avv alla världens mysterier.
Två gång i veckan kommer ett experimet att utföras!
Varje fredag kommer ni få vara med om ett äventyr det ena inte det andra likt
En gång i veckan Skrivs veckans kriteker Bloggens egen Ris och Ros
Kultur för nybörjare och veteraner
Veckans top10 lista

Detta är inte en Blogg som blivit någons liv, detta är ett liv som blivit en blogg! Kaa!

Vid förslag, frågor eller önskemål kontakta mig!